FineArt,  Foto

Porträtt av Gamle Trofast

Jag önskar sååå att jag kunde säga att den här bilden var välplanerad och genomtänkt.

Men det var den sannerligen inte!

Det var den vanliga visan. Promenad. Kameran på axeln. Hade just börjat gå och inte funderat mycket över fotografering. Men så står hunden där och tittar på mig. Undrar nog vad jag sysslade med. Nu är det ju så med djur, man vet inte hur länge de kommer att hålla posen så det var till att snabbt slita upp kameran, av med linsskyddet, sikta och trycka av. Hen var snäll. Stod kvar länge nog. Tack för det, hunden!

Blev ju så klart nyfiken på hur bilden blev, så jag plockade upp den på displayen och… Shait! Senast jag hade kameran med ute så var det natt och jag hade maxat ISO-talet. Det stod på 256000. Om man inte är fotonörd som jag så betyder det att man ställer in kameran att kunna ta bilder i mörker, ju högre tal, ju ljuskänsligare blir den. Men man offrar kvalitet. Bilden blir kornig och brusig.

Så vad gör man? Det är ju en jättebra bild (tycker i alla fall jag) och den skulle inte hamna i papperskorgen. Men som den romerska kejsaren och stoikern sa (löst översatt): ”Hindret framför det jag ska göra blir det jag ska göra. Vad som står i vägen för mig blir min väg.”

Så med lite lätt kreativt tänkande så blev det en tolkning av hur porträtt såg ut på den tiden då kameran var en ny uppfinning.

Lämna ett svar